Var tvungen att våga möta. Få ett möte. Stämde träff och lämnade det sorgsargade landet. Vi tog en promenad i svart oktoberkväll i höstkyliga vindar. Talade och mötte blickar. För första gången sen augusti. Jag såg att han var någon annanstans även om jag mötte hans blick på riktigt en kort sekund. Vem kunde jag inte vara för dig? Varför räckte jag inte till? Svar finns nog inte. En farvälkram på Erstagatan och sen går livet vidare. Hur har barnen det? Din mamma? Skolor, höfter, hjärtat, det vardagliga. En sista blick och ett farväl. Hans hår var vildvuxet under kepsen och skägget borta. Håret som jag klippt i fyra långa år. Min hand vet hur det känns. Min hand har dragit fingrarna genom det så många gånger. Saxen format, strå för strå. Jag måste gå till frisören sa han. Jag kunde le. Han behöver gå till frisören. Men han är finare i skägg.
/Loll
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar