Jag har lyssnat

på ett tre timmar långt program på P1 om Palme. Med intervjuer, diskussioner, författarkrönikor, tom Lisbeth lät sig intervjuas.
När Palme mördades satt jag, min äldsta son och dåvarande sambo på en Ålandsbåt. Det var början av sportlovet och min son önskade sig hetast av allt en resa med Finlandsbåt. Vi föll till föga och bokade en kryssning till Åland. Det var en resa full med aspackade människor som betedde sig illa och jag vet att vi till slut drog oss undan till nåt hörn med vilstolar och en TV. Där manglades nyheten ut om att Palme blivit skjuten. Vi klev i land på morgonen och Sverige hade förvandlats till ett annat land. Den stora känslan jag minns var otryggheten. Vi hade gått från tryggt till otryggt.
Jag kom att tänka på Anna Lindh när jag hörde programmet om Palme. Som ju också mördades, men där lyckades man nästan genast knipa gärningsmannen. Jag kom också att tänka på Mona Sahlin som viftade bort att en person försökte tränga sig in i hennes hem för några veckor sedan. "Sånt hade hon levt med i många år". Den sortens otrygghet är hennes vardag.
Men som jag minns det kändes det plötsligt otryggt. Palme och de övriga politikerna var oantastbara i min värld. Väl mottagliga för munhuggning av alla slag, och kanske nån tårta eller ett ägg eller en tomat. Men en kula. Det var amerika. Där sköt man presidenter. Där sköt man popidoler. Där hade man vapen som man använde och siktade och POFF! Så hade man förändrat historien. Och den var nästan alltid en galning som höll i vapnet.
Det var intressant att höra programmet om Palme. Och tänka på hur världen förändrats, hur Sverige förändrats under de 25 år som gått, hur jag förändrats. Mer än dubbelt så gammal. 1986 var jag 29 och trebarnsmamma. Jag skilde mig nån månad efter Palme-mordet. Ändrade hela min värld också. Allt ändrades det där året 1986. /Loll

Nehej...

Det blev inget Indien, det ante mig. Uppskjutet till senhösten. Den som lever får se. Om det blir nån resa alltså. Nåja, då kan jag repetera duktigt till kabarén den 12 mars när Brittakårens Lördagsgalej - För en ÄNNU bättre värld! Har premiär.
Med gästerna Thorsten Andreassen, Jan Hammarlund och Christina Kjellsson.

ALL info finns på brittakaren.com
Reservera en biljett och kom.
För övrigt kan jag rapportera att det är försommar i Barcelona. En tidig strandpromenad i strålande sol iklär man sig T-shirt. Jacka är överflödigt.
Maten är underbar. Det märks i midja. Fötterna trötta och insidan full av intryck.
Vi har haft det oförskämt bra. Jag o Kaj.
/Loll

Gig ikväll!

Närkesgatan 6, boulehallens lilla guldscen. Jag o tre damer till.
Fritt in, vi lirar på hatten.
Kl 18 öppnar det och kl 19 går första akten på.
Imorgon bär det av till Barcelona. Jag och Kaj ska kolla in våren, promenera på stranden och sitta ute och dricka kaffe i lä i solen!
Det ni!
/Loll

Reinfeldt får mig att se rött

Ja, nu gör jag ju det ändå, men det börjar brinna glödrött när man läser hans idiotiska uttalanden om hyresrätter i DN idag. Vilken jävla idiot! Ursäkta språket. Hur kan man komma på tanken ens att säga att hyresrätten som "idé" inte funkar i innerstan. För att alla använder sina bostäder till spekulation så att det inte blir nån rotation på lägenheterna.

För det första har hans regering sålt ut så att det bara finns 39 % kvar att rotera med. För det andra så är den enda spekulation som sker den som hans regerings utförsäljning av hyresrätter orsakat. Nämligen den att alla som har den minsta suck att få låna försöker byta sin hyresrätt mot en blivande bostadsrätt. Men bakom just dessa spekulationer ligger ju faktiskt också en skräck för att hamna på gatan när hyrorna på det lilla bestånd som är kvar höjs. OCH det är klart att hyrorna kommer att höjas nu när man kan presentera en statistik på ökade inkomster med 58% i innerstan. Det finns ingen som kanske kan sätta inkomstökningen i samband med inflyttningen av välbeställda som köpt de nyomvandlade boststadsrätterna? Och det finns ingen som kan anta att en stor andel av de med låga inkomster redan tvingats härifrån???????

Det finns faktiskt människor som vill använda sina bostäder till bostad och inget annat. Det tycker jag att vår inkompetenta stadsminister skulle kunna ta reda på. Det finns faktiskt människor som byter ner sig och upp sig efter behov av storlek på boende, som inte tar pengar emellan, som inte säljer sina bostäder svart och köper villor och bostadsrätter. Det finns faktiskt människor som inte är höginkomsttagare, som kanske blåögt nog tror att de också ska få rätt att finnas och leva och bo, vare sig det är inom eller utom tullarna. Och de som av helt ideologiska skäl anser att hyresboende är en utmärkt boendeform.
Märk väl att vi är här på lånad tid. Varför skulle det då inte vara rimligt att låna sitt boende om man vill det, utan dollartecken i ögonen, utan girigt krafsande för att bygga på guldhögen, utan investeringsrus, räntefrossor och spekulationer.
SKÄMS REINFELDT! /Loll

Mormors tid

Jag lagar middag. Såsen kokar jag i mormors gamla kastrull, och fläskkarrén ligger och vilar på det rostfria fatet jag en gång lånade av henne och glömde lämna tillbaka. Fatet är fortfarande fläckfritt och ser ut som om det har max ett par år på nacken. Kastrullen däremot börjar bli sliten. Men bara i skaftet. Backeliten börja torka och det sitter lite löst. När jag och min dotter sedan äter middag, ser jag att hon bär mormors gamla puderrosa blus och på bordet står både kandelabern och tennljusstakarna som mormor har haft och dom sprider ett vackert ljus över oss och bordet och jag är full av minnen och tankar.
Mormor dog 1986, då ärvde jag ett par kastruller vilket jag hade ont om då, efter en skilsmässa. Kastrullerna hade hon haft i många år. Jag tog också hennes gamla gjutjärns stekpanna och pannkakslagg, och det vackra spegelskåpet hon hade i sitt sovrum och den lilla vita gungstolen som stod bredvid. Det och en hel del annat fick följa med hem till mig. Många av sakerna hade ett ännu längre liv än mormors, en del hade till hört generationen före henne och något t om en ännu tidigare generation.

När jag nu sitter vid middagsbordet så tänker jag följande.
Efter mig och min tid kommer jag inte lämna något. Jag kommer att lämna mormors saker vidare. T om kastrullerna kommer överleva mig. Mina teflonpannor som slits och slängs, mina buckliga IKEAkastruller, mina HMblusar och indiskaklänningar som bara håller ett år, eller två. Inget av det kommer finnas kvar.

Det är vår tid. Det är vår livsstil. Vi köper och kastar, sliter och slänger, men vi kommer inte heller lämna några avtryck.

Mormor är alltid med mig. Varje gång jag lagar mat i hennes kastruller, varje gång jag ser mig i den stora spegeln i spegelskåpet, när mina döttrar gör sig fina en lördagskväll i hennes blusar.

Tänk att vi har skaffat oss ett sådant liv. Som bygger på att kasta, som bygger på att göra ohållbara saker så att vi måste köpa nytt, som bygger på att vi ska finnas så lite som möjligt.

När jag ser blusen som mormor hade på min dotter så ser jag också: Vad mormor tyckte var vackert, och känner jag på det mjuka lena tyget, så vet jag vad mormor tyckte om att känna mot huden.

Sånt kommer vi aldrig att låta någon annan få vet om oss, när vi inte längre finns. Medan kunskapen om de generationerna som satte spår sakta kommer att blekna och till slut bara vara någon antikvitet som tilltalar ögat. Men historien kommer gå förlorad och ingen ny skrivas.

Detta var lite lördagsfunderingar, så här en vanlig sådan, i mitten av februari 2011.
/Loll

Äntligen frisk...

Åkte på en magsjuka förra helgen som äntligen släppt taget och låtit mig valsa ut i skidspåret. Nypåfyllt av gnistrande snö och nyspårat! Kaj och jag var på plats i Hellas bland de första och fick oss en ljuvlig start på denna dag, för både kropp och själ.

Det är verkligen sant, att det betyder så oändligt mycket för humöret, det att få röra på sig. Få se natur, få ljus och sol på sig. Alltihop bidrar till att resten av dagen bara åker med, i samma anda.

I förrgår natt låg jag och lyssnade genom springa in fönstret till snöstormen som ven utanför. Jag kunde lika gärna ha befunnit mig i en igloo på kalfjället. Vinden piskade upp snön i jättelika drivor och när jag skulle gå ut följande morgon fanns varken trappa eller väg utanför dörren. Utan en jättelik snödriva. Pulsade iväg mot bussen när jag insåg att det ju naturligtvis inte gick några bussar eftersom det inte fanns några vägar. Knappt.

Det blev ett envist stretande hela dagen igår genom snön, två steg fram, ett bak, så kändes det att gå. Men på kvällen dök bussen upp och då minsann, fick jag helaför mig själv. Lyxigt värre.

Det blir skidor imorgon med. Bäst att passa på när ryggen håller och snön ligger.
För en sak är säker. Och det är att innan vi fattade hur det gick till så kommer våren vara här.
/Loll
Förresten vill jag önska Egypten lycka till på vägen mot demokrati och jag vill tacka Lena Nyman för allt hon bidragit med till kulturen.
Dom försvinner du, en efter en, dom som alltid funnits.

TADA! HIPPHURRAA!

Magda, Joanna, jag, Mira, Johan

Mira och Magda

Magda, Stephan, Mira

Mira

Mira

Idag fyller Mira 21. Den lilla ulltutten. Flickan med korkskruvarna och det ständiga leendet. Det är en ynnest att få vara hennes mamma. Jag bugar, bockar, niger och tackar för det.
Hon föddes som nr 4 av 5, två veckor för tidigt en strålande varm och solig februaridag 1990. Det var 10 plusgrader och hela Tantolunden var grön. Jag stannade inte många timmar på BB utan promenerade hem från Södersjukhuset till Långholmsgatan där vi bodde då. Men först kom alla syskon på besök och lät sig fotograferas med sitt underverk till lillasyster. Hon var nätt och hade tjockt lockigt svart hår. 49 cm och 3190 gram om jag inte minns fel. När hon var 3 månader började hon sjunga. När hennes pappa spelade gitarr klämde hon ur sig ett nynnande ljud och fixerade honom stadigt med blicken. Det finns inspelat på VHS nånstans. Och på den vägen är det. Hoppas hon får ett underbart år! Den 19 februari har hon releasefest med nya bandet I'ts a boy på Morfar Ginko. Dom firar släppet av sin första EP. Och ikväll ska vi fira henne, och på lördag med. Mycket kärlek och lite annat får hon i present!/Loll

O härliga himmel...

Jag vaknar, solen är på väg. Jag ser himlen därute. Rosa moln, solbelysta skorstenar... blå himmel ovanför och runt. Ett gäng kråkor drar förbi med höga skrin. Dom rör sig i stim mot ett annat tak. Dagen börjar, dagen är på väg. Det händer framför mina ögon. Jag ligger kvar i sängen, ser molnen ändra form och kråkorna tystnar på nästa uppehållsort. Ser solljuset förflytta sig från skorstenarna, och det rosa byts ut mot vitt. Sakta blånar dagen framför mina ögon, där jag ligger helt stilla och betraktar. Nu förstår jag varför jag tycker så mycket om att bo här. Vad himlen gör med själen./Loll