Strange day....

En snabb fotografering med Mäster Micke för plattan, ett inhopp på Spuntan - JAAAAA det var lite Pang i Bygget - men va fanken. Alla fick de dom önskade och kanske lite mer? Fint gig i Husby - förlåt för mitt munslip - önskan om en svart arab - det handlade alltså om hästar om man är i ridtagen. Sedan bjussa Mary dvs Grå-Britt på drink på Himlen där till - oj vad min gata är smal och rak och vad fult mitt hus är....men själva STOCKHOLM så inni helvete vackert. Sedan middag hos kottarna, en HALLON MOJITO gjord av VÄRLDENS BÄSTA bartender ALEX. Typ det godaste man kan häva i sig - med eller utan procent - helt valfritt och lika gott oavsett. Ja, ja, jag är kanske inte helt objektiv. Det är för i f mina söta kottar som äger och driver. OCH appropå dom så gick den ena av dem från mitt hem iförd puderrosa gigantisk balettkjol (som jag använt vid kabaré) och mina silkesplätterade blanka tights i ceriserosa - och fanken vet vad mer. OCH det var näst äldste sonen vi talar om - nästan två meter lång och 28 år imorgon! visst - allt för de sina. Ta vad ni vill och ni skall göra succé!/Loll PS - jag har redan startat min vandring för klimatet - för vart jag än går - vem jag än talar om så är diskussionen framme. Jag bugar. Åsså har jag kommit på nåt. Jag tänker aldrig mera låtsas. Kosta allt.
FOTO: och (c) Micke Berg

HUSBYFESTIVALEN

Dags för Lill-Britt Sivs sista konsert detta år. (Förutom nån sång på Stil-Britts 50-års kalas). Det känns lite sorgligt. Det är lång tid utan mina band under vandringen men jag hoppas verkligen att jag ska hitta lite gitarrer på vägen som jag kan spela på. Capo och plektrum är givna i ryggsäcken. Förresten hopppas jag att kunna lägga ut en del av de grovmixade låtarna på min myspace sida innan jag sticker, den som vill ha en platta kan teckna sig maila mig och förhandsbeställa en. Det blir mellan 8-10 låtar och den kommer att kosta 120 kr plus porto. Billigt som snus. Det blir alltså en avskalad visplatta med mycket längtan, en rejäl skopa vemod och nån nära döden upplevelse.
I januari ska jag ha en lite releasefest, när det är som mörkast och tristast. Då är ALLA välkomna. Plats återkommer jag om i en närmare tid. Nu är nu och nu ska jag packa guran, m m och sedan ska vi ut till HUSBY och spela exakt kl 14.00. ORIENTFEELING utlovas - kanske inte så mycket av oss som av själva festivalen./Loll Foto: Jo Mazelies

Hippelihipp

Nu inträder den perioden på året när alla i närheten fyller år. Tre av barnen, brorson, flickvän, mamma, kusin, kusinmamma, kamrater. Å grattis allihop. En 35, en 55, en 75. Lite jämna siffror. Några udda, 28, 31, 7, osv... Man ska ju fira allt. Och så sist och minst: Sweet Sixteen. Det innebär i alla fall att i slutet av september brukar jag vara fattig som en kyrkråtta. Men vad gör väl det? Pengar är flyktiga ting....
Det har pratats en del pengar omkring mig på senaste tiden. Mycket eller litet. Gå runt, eller överflöd. Lägga ribban högt eller lågt. Allt handlar faktiskt om standard och ribba. Och till sist: Vad det handlar om. Själva livet. Är verkligen pengarna vägen till frihet? Till lycka? Nej säger jag. Man är inte friare än sin sista krona. Man är inte lyckligare heller. Säg en miljon och det säger ingenting om din verkliga frihet. För om du avskaffade alla dina dyra vanor och dina onödiga kvadratmeter och din överkonsumtion av såväl prylar, som kläder, som resor och mat så behövde du inte särskilt mycket pengar. Och friheten fick du på köpet. Och lyckan - tja...den kanske ryms i de mest slitna skorna bara du får gå bredvid någon du tycker om och som gör dig glad./Loll

Denna gatan - ett nattliv....

Härom natten var det ju TV-demolision a la rocken rollband på 70-talet. I natt skulle två personer in till en Maria som bor i nån port bortanför mig, och som har en balkong två trappor upp mot gatan. De försökte med allt. Telefon, rop, bedjan, stuprörsklättring, buller bång, krasch, byggmaterial från huset mittemot, ja allt tog de till. Men icke. En timme senare lommade de iväg, ohörda, utan kontakt med Maria. Stackars gossar. Och stackars mig som fick börja min dag 04.00. Undrar vad det är med Bondegatan? Hörde av Klas som bor borta vid La Cocaracha (eller hur det nu stavas) att typ varje natt hörs någon brista ut i denna ettriga lilla sång som för länge sedan skrevs om kackerlackan.... Vet inte vem som har det värst. Men det är nåt med Bondegatans nattliv./Loll

Jobbar vidare mot vandringsstarten...

Nu är en ny blogg sjösatt, den kommer ta över när jag sticker iväg den 1 oktober.
www.2millionsteps.blogspot.com
En facebookgrupp är ockås fixad. www.facebook.com 2 miljoner steg för klimatet - 2 million steps for the climate. Join please!

Är i full färd med övriga nödvändigheter.

Sedan tänker jag mig en avskedsskål på El Mundo på Erstagatan måndagen den 29 september från 17.00 - då hoppas jag att se er alla där! Skriv in i kalendern.

Och nu - en DUSCH!/Loll

Jag gick förbi mig själv

Märkligt, idag när jag gick på Södermannagatan, såg jag mig själv passera, i en gulrutig klänning som mamma sytt, sex år gammal, på väg mot Gropen. Så kallade vi parken på andra sidan Ringvägen. Där gick jag, med sommarskrubbsåriga knän och en lång fläta på ryggen full av förväntan över väntande lek. Passerade mig själv i år 1963 och det kändes som om jag ville visa mig själv någonting jag glömt. Gatan blev dammigare, grusigare, doften förändrades, mjölkaffären, skylten med Thule-nallen satt till vänster, den lilla parfymaffären på höger sida och så vips var allt borta. Det blev här och nu igen. Konstigt, konstigt. Måste varit något som flyttade mig. En vindpust från förr. En doft eller en färg.

Igår på spelningen på Anns fest blev jag o Fanny avtecknade. Premiär för en sådan dokumentation. Vet inte vad hon hette som gjorde teckningarna. Men dom blev fina./Loll

Vaknar tidigt...

Somnar för en gångs skull om. Sover ut, because I'm worth it. Unnar mig nästan aldrig att sova tillräckligt. Varför vet jag inte. Fem timmar, kanske sex någon gång brukar det bli. Nu sover jag i alla fall ända till 08.20. Hoppar i gympadojorna och ger mig ut på Söderrundan.

När jag kommer upp till Mosebacke ser jag en man i 30-års åldern som ligger och sover. Han ligger mitt på den asfalterade gångvägen som leder upp till bänkarna och fontänen. Precis där han ligger, har solens strålar letat sig fram bakom träden. Han ligger på rygg med händerna knäppta på bröstet. Ser ganska städad ut. Som om han plötsligt bara drabbats av en oändlig trötthet och lagt sig till ro mitt på vägen och tillåtit sig en djup och fridfull sömn. Jag gissar att historien är en helt annan och att den handlar mest om alkohol och dess konsekvenser.

Jag går vidare. Nere på Södermälarstrand är det avspärrningar och män i neonvästar som vaktar. Ett gäng busschaufförer står i klunga utanför ingången till busshålplatserna. Efter ett par minuter förstår jag vad det handlar om. Poliser på motorcyklar och efter en rad med cyklister. Det är cykeltävling. Busschaufförerna ropar och hejar. Ingen annan människa syns till.
Det är en helt vanlig öde söndag i vår lilla storstad, helgens skräp ligger utstrött och människorna är än så länge inte uppstigna.

Jag fortsätter min runda. Det börjar röra på sig, fler gångare och löpare dyker upp. Staden har vaknat. Nere i viken sitter Lasse på sin bänk och tittar ut över vattnet och funderar över livet. Han har haft min yngsta dotter på dagis. Han sitter där varje dag, precis som jag går där varje dag. Ibland sätter jag mig och pratar en stund, ibland bara vinkar jag lite, som idag. Lite längre bort står ängeln och reciterar Harry Martinsson för ett par kvinnor. Ytterligare en bit bort står skuggboxaren med sin Collie. Han slår sina slag rakt ut i luften mot en inbillad sparringpartner. Allt är som vanligt.
Jag hittar 40 kronor på gatan och går till Sofia på Spuntino och dricker kaffe och äter äggmacka. Myser med lilla Anna. Det här blir en bra dag./Loll

Kul idag

Det är så himla kul att spela. Fanken vad man blir på gott humör av musik. Energin som man inte tror ska infinna sig bara kommer. Tröttheten viker. Först en timme med Lill-Britt på dagen i Kärrtorp och så en två-setare på hemma fest nu i kväll med Failures. Superväl mottagna blir vi överallt. Båda banden har fått ros på samma dag. Plus att jag lät munvädret gå på scenen hela dan på festivalen. Mycket strålkastarljus på en o samma dag. Det var en bra dag, fin publik, skön stämning, glada barn och solsken. Dogge fick ungarna att bli tokiga av lycka. Han vet hur man gör den gossen. Jag är trött som en skitoxe och ska nu unna mig en HÄRLIG lång sömn, HÄRLIG lång morgonpromenad, HÄRLIG lång morgonfika på Spuntan efter promenaden. God Night!/Loll

IDAG, Kärrtorpsfestivalen

Vilken lycka, solen skiner, i söderort, närmare bestämt i Kärrtorp, laddas det just nu för festival och största loppisen! Hoppa på hojen eller ta tricken ut. Klockan 11.15 ger Lill-Britt Siv sin näst sista konsert detta år, så ni som vill ha en liten dos av hjärtesånger, slå till! Sedan är jag konferencier igen, resten av dagen. Dogge o El Primo avrundar kl 16 med lite rap så klart. Kanske kränger han nån hoj också, man vet aldrig... Bara för att göra det lätt för mig var jag så klart ute igår och hade skojsigt. Jora. Jag firade att någon hörde min klagan om den tomma handen och tog tag i den./Loll

35 år

Idag fyller min äldste son 35 år. Det är inte klokt. Han föddes den 21 augusti 1973 på min 16.5 års dag på Huddinge BB. Det var alldeles nytt då sjukhuset, och det här med att få ha sin bebis inne på rummet i den dragbara plastbaljan var också nytt. Man slapp alltså lämna det lilla barnet i ett rum under natten. Dessutom var det fria besökstider, så hela BB-avdelningen kryllade av människor från morgon till kväll. Det var ingen lätt förlossning, den tog tre dagar, och det blev sugklocka. Det gjorde jävligt ont att sitta. Under de där tre dagarna jag plågades av värkar kom mina kompisar på besök. Dom sladdade in på sina lätta bågar, och körde runt mig på avdelningen i rullstol i rallyfart. Tills personalen förklarade att vi inte befann oss på ungdomsgården. När jag sedan låg där på BB med mitt lilla underverk, så hände det grejer i Sverige. På Norrmalmstorg tog rånare gisslan i en bank, och gamle kungen låg för döden. Jag satt på min sittring i dagrummet, med min nyfödde son i famnen och följde TVs ständiga rapportering. Det var dramatiska dagar när han föddes, min Stephan. Nu har han en egen son som är väldigt lik honom tycker farmor. Vi är bästa vänner. Trodde aldrig att det skulle vara så fantastiskt att få barnbarn. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det bästa jag har åstadkommit i detta livet är mina barn. Fem lysande personer, goda, omtänksamma, kloka, driftiga, med bra värderingar. Detta trots att de har en mamma som springer 30 centimeter ovanför marken och spanar efter nästa äventyr. Vilket jag försökt kompensera genom att baka norra Europas godaste bullar och älska dom av hela mitt hjärta./Loll PS vagnen han ligger i köpte jag begagnad Östberga för 50 kr. Den hade både sitt- och ligginsats. Stora hjul, lättkörd, gott om plats för barnet. Det var tider det för en fattig mor. Hur gör en sån idag?????

Går hem

Det är plötsligt en sån där ljummen augustikväll. Lyssnar på en låt. Går sakta den tomma gatan fram. Får kontakt med den stora ensamheten och minns hur det känns att hålla någons hand. Jag minns känslan av någons hand i min. Den är tom. När jag känt det, hänger den och slänger på ett underligt sätt. Det finns ingen där, det är min tomma hand som längtar. Jag knäpper den med min andra hand under jackan jag bär över armen. Så förstår jag det är med knäppta händer. Jag håller mig. Håller i mig. /Loll Foto: Micke Berg

RUTTEN KLAR I TVÅ LÄNDER

Så här ska jag gå: Obs Tyskland saknas - kan inte tyska så jag ska be den ende tysk jag känner i dessa dagar om hjälp. Han kan säkert hitta och läsa motsvarande karta på TYSK.
Nu måste jag ta reda på hur många mil det är ungefär. Hur gör man det? Äsch - egentligen spelar det ingen roll. Jag går så långt jag kommer. I min takt. Det finns inget mål. Bara en väg. Och många, många tankar. Obs att jag startar som ett gammalt pendeltåg från stan:-)
Ni som har kontakter på dessa orter kan redan nu få hjälpa mig att sprida min färdväg och finns det folk med stora hjärtan och sköna soffor: Ja tack! Jag kommer inte att behöva sova överallt, men kommer att passera orterna, så kaffe tex, fina grejer! /Loll

Sverige

Stockholm, Årsta, Älvsjö, Stuvsta, Huddinge, Tullinge, Tumba, Rönninge, Södertälje, Järna, Vagnhärad, Västerljung, Tystberga, Nyköping, Jönåker, Ålberga, Krokek, Åby, Norrköping, Styrstad, Söderköping, Gårdeby, Askerby, Linköping, Vreta Kloster, Västerlösa, Skänninge, Vadstena, Roglösa, Alvastra, Västra Tollstad, Berghem, Ödeshög, Stava, Gränna, Ölmstad, Kaxholmen, Jönköping, Bottnaryd, Ulricehamn, Äspered, Dalsjöfors, Borås, Bollebyggd, Hällingsjö, Hjälm, Kungsbacka, Särö, Göteborg

BÅT TILL (ska man testa att diska sig över?)

Danmark Jylland

Fredrikshavn, Saeby, Asaa, Hjallerup, Aalborg, Hadsund, Randers, Hadsten, Åhus, Odder, Sundet, Hedensted, Vejle, Kolding, Tystrup, Haderslev, Abenraa, Fröslev

Tyskland??????

Bild: Särö 2006

Uppförsbacke

Äntligen går jag i uppåtlutning. Solen lyser, vännerna är glada. Rösterna har ljusa klanger. En mjuk och vilsam förväntan ryms i nuet. Jag är här. Och ändå överallt. Läser DN på nätet. Krig, småttigheter om småslantar, elände, dåliga väderprognoser. Åhhh, detta korta lilla liv. Vad kunde vi inte göra av det?

Nu har jag lagt upp hela planen för vandringen genom Sverige. Funderar på om jag ska starta en helt ny blogg för vandringen, och låta denna vila medan jag går. Den behöver en annan presentation, och antagligen lite engelska också. Ska tänka vidare på det. Danmark är nästa steg att utforska. Någon som vet om det finns något motsvarande HITTA i Danmark? Där har jag funnit de bästa kartorna över Sverige. Hör gärna av er i så fall. Och så är det bloggstafetten. Och facebook. Lite kul att pyssla med.

Nu är det dags att dra sig till studion och fortsätta inspelningen. Tänker på att jag hoppas snubbla över en och annan gitarr på vägen. Det kommer att uppstå abstinens annars. Jag får besöka lite musikaffärer för 2,5 månader utan är lång tid. Eller så kommer jag bli en fena på munspel. Grå-Britt Sträng har rått mig att ta med ett dur och ett mollmunspel. I will./Loll Foto på mig och Berg: Ingemar Olsson

In the mean time

Den som väntar...har en mellantid. Eller en elak tid. Eller en fullständigt fri tid. FRITID. Do whatever you want. Den som söker finner. Den som inte förlorar vinner. Den som tror står ut. Kanske inte från mängden men i längden. Vad ska man göra med sin fria tid? Sin mellantid? Roa sig på mitten. Mitt i livet. I mitten. I mitten av vadå? I väntan på? Ord är toner, toner finns i skrivaren, skrivaren uttrycker sig. Trycker det man vill. Det som trycker om man så säger. Godnatt Hattifnatt/Loll PS, bekräftelse gör den törstande lite nöjd. Så här på en måndag. MÅN dag - när månen släpper sitt fulla jag, i en vacker ring av ljus. DS

Ängeln i Viken

Jag har säkert skrivit om honom förr...men jag har varit orolig, inte sett honom på ett tag. Varje gång jag träffar honom tänker jag just på detta med nuets fulländning och livets korthet. 

Han ser mig långt innan jag ser honom. Jag har ju inga glasögon, och han har hökögon. Dessutom besitter han ett minne som en häst. Han minns när vi har setts senast. Det var i våras, en vacker, vacker vårdag full av löften. Jag minns inte vilken dikt jag fick uppläst, men det minns han. Det var Daggmasken av Harry Martinsson. Idag får jag Sommaren reciterad för mig, på ett så innerligt sätt att jag står mitt i dikten. Han berättar att han fyller 88 om två veckor. Han tar inga mediciner. Sommaren har han bland annat tillbringat med salta bad på Västkusten. 

Hans fru dog för inte så länge sedan, jag mötte honom bara en kort tid efter. Då blev jag riktigt orolig. Han såg ännu mindre ut än vanligt, nästan genomskinlig var han. Som den ängel han är. Han hade varit gift med sin älskade hustru i mer än femtio år. Hur hittar man kraft att leva vidare? Han gjorde det. I dag såg han piggare ut än någonsin. Kinderna hade fått en liten rondör. Ögonen lyste klart, och rösten var glad och upprymd av sommarens värme och äventyr. Gunnar heter han. Han är en ängel som går i viken och jag är så glad att jag fått ta del av hans dikter de senaste fem åren under mina vandringar. Han gjuter in både hopp och mod i mig. Varje gång vi möts så minns jag: Nuets fulländning och livets korthet. Det är oändligt vackert./Loll

Att komma hem

Väcker min ena dotter med en mobilsignal 06.34. Mina nycklar har varit till utlåning under helgen när jag varit i Finland. Ett trött mummel hörs. Sedan stapplar hon ut på balkongen och öppnar loftet åt mig och väser schhhhhhhh, vi sover. Hon försvinner in på sitt rum igen.
Jag får hjälp att bära in, 2 gitarrer, en mandolin, tre ställ, ett mikstativ, en bag med kläder, en påse taxfree, en rosa cowboyhatt, en påse från Hakkman, en skivväska och hoppsan...en lampskärm och en spegel. Jag som hade loppisförbud. Men vad gör man när man byter om inne i Emmausbutiken mitt bland alla prylar. Lampskärmen kostade 1 euro och det gjorde spegeln med. Kunde inte låta bli. Eftersom jag ändå ska sälja det mesta när jag kommer hem från min vandring så tänkte jag att va fanken. Dom där grejerna kan gå in i min hemmaloppis i januari. Men då kostar dom mer än en euro, kanske tre?
Väckte andra dottern med ett kvarts kilo Fazer blå och en mugg med Lilla My på. Olika äro Mammans vägar. Hon låg i min säng. Trodde bara den var obäddad. Men se - det dolde sig en nästan sexton år gammal flicka bland täckena. Där har hon och hennes syster sovit - hela helgen. Självklart för att de har längtat massor efter sin mamma, och inte för att sängen är så skön och stor..../Loll Fotona: Konst på Stadshuset i Pargas, backstage på L'escale i Nagu.

Det börjar kännas hemma...

Sitter i Nillas kök, i Åbo, i hennes fina hus - en del av en arbetarbostadslänga från förr. Senast i mars var vi här. Hon släppte in oss i morse, efter en tuff natt - halva i Mariehamn i lånad lägenhet och halva på finlandsfärjan, i förd sin tjocka frottémorgonrock, med finska rågmackor på bordet och kaffet på G. Vilken lycka. Som att komma hem! Två gig nere, Emmaus gårdsfest, kulturnatten i Mariehamn gick kanon, entusiastisk publik, och likaså kvällens med Calle o Thomas. Stadshuset i Pargas upplät sin fina lokal, bjöd på fika och publiken var helt med! Ljuvligt, såna kvällar man kommer i håg varför man tycker om att vara artist. Morgonen började jag med att gå, följde ån, outforskade marker, nya otrampade stigar. Nån annans vardagsstig - mitt äventyr. Vad jag ÄLSKAR den berusande känslan av att gå på okänd mark. Min vandring hägrar i en lysande nu!/Loll

Att spela in...

Det måste vara det nästan roligaste som finns för en sån som jag. Som skriver eget och framför det med. På mina sologig i sommar har jag fått frågan om jag har en skiva flera gånger. Nej, har jag varit tvungen att svara, men det kommer. Jag har exakt 20 timmars studiotid. Jag har idag förbrukat 3, 15 av dem. Och sitter här och lyssnar på SJU låtar. Fattar inte hur det gick till. Först la jag gitarr på två, och sedan sång. Och sedan spelade jag in fem live, rakt av bara. DET ÄR SÅ OTROLIGT ROLIGT OCH DET HÅLLER TAMEFAN! Nu kan jag spela in en fulllängds CD. Det hinner jag, och dessutom be några av mina älsklingsmusiker komma med sina munspel och gitarrer och piffa till lite. Men inte mycket har jag bestämt. Det ska vara så ungefär som det är att höra mig live. Jävligt naket, mycket melankoliskt, mycket längtan. På Spuntan idag fick jag förslaget att kalla CDn för Lolitas visor. Det tänker jag inte. Jag ska kalla den Grabbarnas Visor/Snubbarnas Sånger. Och så ska de alla som inspirerat få sitt namn och tack på baksidan. Det kan vara bra att veta att det är en låtskrivare man ger sig i lag med är sensmoralen. Sen kan de sitta där och lista ut vems som är vems. Lite höstpyssel? Kanske även för honom som tyckte jag skulle döpa den till Lolitas Visor...../Loll PS imorrn drar Lill-Britt på Suomiturné, Åland - Pargas - Nagu Bild: Åland: Geta vis- och poesi dagar 2006.

OM

...man tänker tillräckligt länge på saker så blir dom verkliga. Imorgon börjar jag spela in min första soloplatta. Det blir superenkelt. Gitarr, nåt munspel och sång. Precis så nakna som visorna är. Jag har tänkt på detta i flera år och velat det. Men nu blir det. Det blir av när man är klar att göra det man önskar. Det finns inget annat svar på varför vissa saker som man vill låter vänta på sig. Man genomför dem när man klarar av det. Ta min vandring. Sedan tonåren har jag fantiserat om att bara gå ut genom dörren och gå söderut. 1 oktober blir det av. Nu är jag redo. Det har jag inte varit förut. Det tog mig 10 år att komma fram till mitt skilsmässobeslut. Det tog mig 51 år att klara av att fråga min mamma det jag alltid undrat. ALLT tar den tid det måste. Men sedan, när det sker, så kan allt förändras. Livet bara vänder. Fast man kanske har förberett sig i många år utan att förstå att det är just det tiden varit ägnad till./Loll Bilden: Klotis bevisar att han inte har dubbelhaka. I ett visst läge. Undrar hur länge han tänkte på att skaffa sig den innan han fick den?

TUNGSTEN

En historia till jag skrev förra sommaren när jag ändå är igång... Också den en sann historia.../Loll

Tungsten

Jag går förbi. Hela tiden går jag förbi. Ibland tittar jag. Jag tittar på porten som om den skulle säga mig något. Ibland låter jag blicken vandra uppför husfasaden och låter den stanna vid det översta fönstret längst till höger. Det är inte det vackraste fönstret. Det vackra välvda fönstret ligger till vänster om det jag tittar på. Men jag tittar på det enklare fönstret, längst till höger, som om det skulle tala till mig. De senaste elva åren har jag bott nära. Först på Blekingegatan i hörnet av Östgötagatan, och nu på Bondegatan mellan Östgötagatan och Södermannagatan. Jag går förbi för att jag är på väg till eller från, eller för att det är den genaste vägen. Jag kan alltid undvika att gå där men jag gör det inte. Jag går förbi och tittar och tänker att jag någon gång borde. Så många år har jag gjort det. Jag har bott ännu närmare. På Brännerigatan och endast ett stenkast därifrån. Det är trettio år sedan exakt. Då brukade jag alltid välja att gå Katarina Bangata när jag skulle hem eller bort.

Järnaffären ligger kvar mittemot. Men ingången är från Södermannagatan. Det är den enda butik som ligger kvar. Jag går dit ibland. För att vara bland verktygen. Står och sniffar in lukten av metall, känner på tängerna och skruvmejslarna. Det första jag gjorde när jag skilde mig för några år sedan var att gå till järnaffären och köpa mig en riktig hammare. Den kostade drygt trehundra kronor och jag valde ut den med omsorg. Den skulle ligga bra i handen och ha rätt tyngd. Jag har slagit i många spikar med den. Det är en bra hammare, en riktig hammare. En sådan hammare som en snickare skulle köpa. Jag har haft hantverkare hemma i omgångar och vid ett tillfälle behövde en av dom en hammare. Jag erbjöd min istället för att han skulle behöva gå ner till sin bil och hämta en. Han såg skeptiskt på mig. Men när han fick låna hammaren så log han. Vägde den i handen och sa att det var en riktig hammare. Ovanligt, att komma hem till en kvinna som har en riktig hammare, sa han.

Jag gick från Nytorget idag, hade suttit i solen och lapat i mig. Hungrig på värme, på ljus och förväntan. Jag gick förbi, på väg mot min näst yngsta dotters vernissage av aliens på Fryshuset där hon går på gymnasiet. En ljuvlig vårpromenad över söder och sedan gamla Skanstullsbron bort mot Hammarby. Jag kunde ha valt en annan väg men jag gick förbi. Porten stod på glänt. För första gången på alla år står porten på glänt. Eller kanske har den alltid stått på glänt. Men idag visade den mig att den var öppen. Det sitter en handtextad skylt på insidan av glaset i porten där det står ”Se till att porten slår igen efter dig”. Jag gräver i botten av min röd- och grårandiga väska och fiskar upp min digitalkamera. Med ena foten inne och den andra utanför ställer jag in kameran. Tungsten. 400 ISO. Ingen blixt. Så skjuter jag upp porten helt och går in. Den är märkligt lätt att öppna. Den slår igen bakom mig med en smäll. En smäll som varenda centimeter av min kropp känner igen. Varje liten muskel känner igen ljudet, varje nerv. Automatiskt andas jag in. Men inte ut. Jag lyssnar. Det är tyst. Jag andas inte ut. Det känns som om bröstet ska sprängas. Som om jag ska explodera. Eller kanske implodera. Men jag ger inte ett ljud ifrån mig. Jag är alldeles tyst. Håller explosionen inom mig. Hjärtat pickar i bröstet som om det var bebott av en hackspett. Bara dagsljus fyller trapphuset. Det är ljusmålat. Står krukor med blommor i fönstren ut mot gården. Sakta går jag in, förbi hörnet där man inte ser. Ett snabbt öga mot porten till gården. Ingen där. Vrider huvudet åt höger när jag passerar hörnet. Ingen där. Går sakta och tyst uppför trapporna. Jag känner igen fossilerna i stenen. Vet exakt på vilka trappsteg dom finns. Dom är som gamla vänner. Håller andan. Tittar på en fossil. Tar bara ett steg i taget. Rör mig ljudlöst. Är ljudlös. Som en skugga. Som något som inte finns. Som bara måste ta sig förbi och ut. Eller förbi och in. Oavsett vilket så är det alltid samma process. Mina andetag kan hindra att jag hör. Absolut tystnad. Nu har jag gått upp alla fyra trapporna. Det är andra ytterdörrar nu. Inga trasiga glasrutor. Inga hål man kan stoppa ner armen i och öppna utifrån. Ytterdörrarna är mörkbruna, kompakta, ogenomträngliga. De har dubbla lås. Varningslappar om larm. För eller emot reklam. Handgjorda eller sterila namnskyltar. Brevlådorna är som slutna munnar som inget vill berätta. Jag står ute i kylan, i trapphuset. Kanske är det vinter. Det är isande kallt. Jag är högst upp nu. Framför vår dörr. Den sista dörren innan vinden. Den är också sluten. Som en mussla som inte vill. Jag står utanför den och vill. Jag är alldeles naken.

Där den forna järndörren satt halvvägs i vindstrappan är det nu öppet. Där uppe ligger nya fina vindsvåningar, byggda och sålda dyrt. Den gamla torkvinden, lukten av damm och trä, förråden bakom glesa plankor är borta. Duvornas kuttranden är borta. Det sista fönstret i trapphuset som är vackert och välvt är mindre än de andra. Någons pelargoner har just börjat blomma. Det är spröda ljusrosa blommor på övervintrade Mårbackapelargoner. Jag vet det för i mitt trapphus står mina egna och ska snart börja blomma.

Jag står nu framför ytterdörren. Den slutna ytterdörren. Om den öppnade sig, som inget hade hänt, skulle köket ligga alldeles till vänster. På höger vägg ett köksskåp. Till vänster zinkhon med kallvatten. Diskbänken, gasspisen och skafferiet. På långsidan mittemot gasmätaren med pollettinkastet. Gråmålad av järn. Ett enkelt bord och två stolar. Två blåa stolar. Ingen duk. Rakt fram en toalett. Träring, inget lock. Ett snöre med ett handtag för spolning. Inget handfat. På väggen en affisch med ölreklam för Tuborg. En lustig gubbe med en hatt med en blomma i och en fågelbur med en korv i. ”Hvornaer smager en Tuborg bedst? Hvergang!” Till vänster mot gården vårt rum. En våningssäng. En byrå. En kakelugn. En klädkammare man kan gå igenom. Ett fönster mot gården, mot svarta plåttak, ljudet av tårar från himlen som strilar över svarta plåttak. Utsikt mot himlen från min plats i undersängen. Till höger i hallen ett serveringsskåp med över och underdel och sedan mammas och pappas rum. Det som vetter ut mot gatan och har det enklare fönstret högst upp och längst till höger. Två smala sängar i var sitt hörn. Gröna överkast. En konstig vit låg möbel med krussiduller som ingår i hyran. En kakelugn och en fladdermusfåtölj och den andra dörren till klädkammaren. Det blåser minnen emot mig. Stormar som om jag stod naken på kalfjället. Som om jag var skyddslös. Men jag låter dom komma. Dom går igenom min kropp. Dom slår sig igenom mellangärdet, dom bränner bakom ögonlocken, dom pressar ihop min luftstrupe som ett stryptag. Men jag står stadigt kvar fast benen skakar och är alldeles mjuka. Jag är lång nu. Jag är stark. Jag är stor. Jag har överlevt. Nu fotograferar jag. Dörren, fönstren, vinklarna, vrårna. Stenen i trappan. Jag går ner för alla fyra trapporna igen. Ut på gården. Inga stinkande soptunnor. Inga skrikande satkärringar. Ingen elak pojke. Den tunga svarta järndörren ner till källaren och tvättstugan är utbytt. En brun dörr märkt elcentral sitter där nu. Aldrig mer blir någon inlåst där. På gården finns grupper av blommor i trälådor. Ingen asfalt att bli omkullknuffad och skrapa sig på utan stenläggning i vackra mönster med grästuvor mellan. Ingen piskställning att klämma sig på utan en sandlåda. För barnen. Jag går ut på gatan igen. Porten slår igen bakom mig. Den bekanta smällen. I min kamera finns bilder av ett trapphus. En gård. En port. En helvetesport. Det är bilder från förr och här är jag just nu och någon helt annanstans. Någonting har fallit av. Rullat bort. En tyngd, en sten. En tung sten. Tungsten.

Från Indinen till Norden...

Nästa festival, exotisk på ett helt annat sätt. Isländska, färöiska, danska, finska, norska. Nordisk Visfestival blir det i september. Anna Döbling, Billey Shamrock, Pierre Ström och jag har totat ihop det. Vi hoppas på en stor publiktillströmning, att det blir två bra konsertdagar vet vi. Artisterna som kommer är nämligen lysande. Vad sägs om Nina Ramsby, Anna & Idde, Rikard Wolff, Py Bäckman från Sverige, och så alla artister från Norden som man får chansen att höra. Innan dess laddar jag för Finlandsturné med Lill-Britt Siv i helgen. Fred, lör, sönd med Calle Pettersson och Thomas Lundin. Och så blir det Kärrtorpsfestivalen 23 augusti och Husbyfestivalen den 30. Plus en spelning på hemmahosfest den 23 på kvällen på temat Vin & Mandolin. Har repat som en tok med min rosa elgitarr och gett mandolinen en omgång med./Loll

En dag i livet

Snart klar med dagens motståndsuppgift, tvätten. Den har fått stå tillbaka för manus och festivaler och har stirrat uppfodrande på mig i form av en översvämmad tvättpåse på badrumsgolvet. Nu är vi snart vänner, tvätten och jag. Återstår bara att sortera in i osorterade garderober. Tryck och pressa. Luta dig sedan med all din kraft mot utsidan av garderobsdörren och tro inte att du kan gå därifrån för då blir du attackerad av dess innehåll. Det faller ut över golvet och SKRIKER: häng upp oss och vik oss ordentligt för fan, om du vill ha lugn och ro i ditt liv!

Stina delade morgonpromenaden igår morse. Vi pratade om livet. Det brukar vi göra. Vi pratade om kärleken. Vi pratade om sveken, om respeklösheten, om de som väcker men inte vågar, de som vill men inte törs, de som retas lite lagom och sedan springer och gömmer sig. Vi satte oss och drack gott kaffe på ett nytt kafé på Kocksgatan, vi såg en fin bil. Den såg snäll och liten ut. Kanske som man borde se ut för att duga. Snäll och liten.

Jag har i alla fall tagit kommandot över mitt liv för tillfället. Nu kör jag ensam, går dit jag vill, sparkar undan tvätthögarna, eller de rena ovikta kläderna om de ligger i vägen, säger NEJ, om någon inte respekterar mig. NEJ, RESPEKT, det är jäkla bra ord. /Loll

På begäran....

Här publiceras en kort novell, högst sanningsenlig, men mera genomarbetad text än ett vanligt blogginlägg. Jag skrev den här historien om hur jag tog min pappas aska hem till Indien förra sommaren när jag låg fast i sängen på grund av den usla ryggen jag fått. Håll till godo ni nyfikna där ute./Loll Foto på mig: Micke Berg, Foto på pappa: Loll

Tillbaka

Jag stänger dörren bakom mig och blir ståendes ett tag på trottoaren. Majsolen lyser skarp och varm. Går sedan sakta nerför den sista biten av Götgatsbacken bort mot Medborgarplatsen. Ett vimmel av soltörstiga, ljushungriga människor strömmar emot mig. Jag känner utanförskapet. Så hemma som ett par gamla nedslitna träskor där gummisulan för längesedan är borta. En svag bakåtlutning, men ändå bekvämt. I min högra hand bär jag en brun papperskasse. Den är omärkt. Ingenting avslöjar dess innehåll. Jag håller den en bit ifrån mig, stadigt så att den inte ska stöta i mitt ben när jag rör mig framåt. Jag undviker också noggrant att stöta i någon jag möter på gatan. Håller uppmärksamheten riktad mot alla jag passerar. Här går jag, där går ni.

Väl hemma ställer jag kassen på spegelbyrån i hallen. Blir ståendes en stund och funderar på vad jag ska göra med dess innehåll. Uppe på hatthyllan ser jag den blåa bagen märkt Stockholm Fritid med vita bokstäver. Den är lagom stor tänker jag. Ser vanlig ut. Inte en sån någon skulle lägga märke till om jag bär den på gatan. Jag lyfter ner den från hatthyllan och drar upp dragkedjan. Det ligger några gamla papper i den. För länge sedan var de några viktiga papper. Nu bortglömda och lätta att knöla ihop och slänga. I den bruna papperskassen står en fyrkantig kartong. Den är hög och ganska smal. Också den är omärkt. Det som är kvar av dig ligger därinne i en urna av plåt. Eller är det kanske bläck. Jag har fattat ett beslut och hämtat din aska. Den blev kvar där på Fonus i nästan fyra månader. Mamma kunde inte fatta något beslut.

För bara någon vecka sedan hade hon en minnesfest för dig. I den spegelvända lägenheten tvärsöver gården där ni bodde sista året. Era vänner är där. Eller rättare sagt, dina vänner och hennes vänner. På TVn går en video med dig. Du går omkring i köket, ett vinglas i handen, i mungipan cigaretten där askan växer för att slutligen falla till golvet. Redan när jag var sex år gjorde jag en sådan teckning av dig, med vinglaset, cigaretten och den fallande askan. Du går sakta i köket, skrockar lite då och då, din uppsvällda mage under en solkig T-shirt. Det är Jörgen som filmar dig, hans Anita skymtar då och då bortifrån köksbordet, också hon med cigarett och vinglas. Du lagar mat. Släpande steg i tofflor. Manchesterbyxorna åtdragna med livremmen under magen.

Det är vin på den här minnesfesten. Vin och cigaretter. Jag röker också, cigarett efter cigarett. Mat minns jag inte. Jag stannar inte så länge men jag fattar det här beslutet. Att hämta dig, det som är kvar av dig och ta dig tillbaka hem, dit du en gång kom ifrån. Mamma blir lättad när jag tar beslut. Det är enkelt för mig att fatta beslut. Jag bara bestämmer mig och sedan gör jag det jag har bestämt. Jag tvekar nästan aldrig när jag väl bestämt mig. Det får bära eller brista.

Det är jag som sitter vid din dödsbädd och håller din hand. Du som aldrig hållit i min. Mamma kan inte bestämma sig för var hon ska vara. Du är gulblek, vaxartad men alldeles slät fast du är 71 år. Jag betraktar dig noggrant som för att inpränta bilden av dina anletsdrag. Minns att jag tänker att jag kommer att åldras vackert om jag brås på dig. Dina ögon är slutna, nästan lite insjukna och bröstet rör sig oregelbundet. Jag stryker över din hand. På långfingret bär du silverringen med sigillet. Du har vackra, intelligenta händer. Naglarna är rundade och välformade och lillfingernageln lång som alltid. Du känns så ofarlig att jag nästan kan förlåta dig. Men jag känner dig inte och kommer aldrig förstå dig.

Det är två månader kvar tills vi ska åka. Jag lägger kartongen med din aska i den blåa bagen och ställer tillbaka den på hatthyllan. Du får stå där tills vi åker.

Ibland glömmer jag bort att din aska bor på min hatthylla, ibland kommer jag på det. Men det gör mig ingenting. Jag är alldeles lugn. Beslutet har gjort mig lugn.

Det är början på juli och vi åker ut till Arlanda, jag och mina två äldsta barn. Storebror och lillasyster. I Calcutta blir vi mötta av honom du valde bort. Han står med en skylt med mitt namn på och blommor i famnen. Doftande blommor som någon har bundit i ett omsorgsfullt arrangemang, vackra starka färger, gult orange och rött. Vi ser på varandra. Storebror och lillasyster. Har aldrig setts, aldrig hört varandras röster, endast en kort tid känt till varandras existens. Din sons kroppsspråk är exakt likadant som ditt. Hur kunde han få det när du inte fanns där och visade honom. Hur man gestikulerar med handen. Det där pekfingret som rör sig som om det har ett eget liv. Skrockande är detsamma som ditt. Axlarna som rör sig upp och ner. Ryggtavlan, när jag sitter bakom honom i bilen med chaufför som han hyrt för att köra oss från flygplatsen. Vi åker genom Calcutta, genom tjocka lager av avgas och fattigdom, en perfekt cricketplan med vitklädda spelare, döende människor, som råttor, ett gytter, ett träsk och ett hav. Det Calcutta som du lämnade för mer än fyrtio år sedan kan knappast vara detsamma som nu.

Jag ser mig omkring. Halva jag är det här. Den här stanken, den här fattigdomen. De här obegripliga klyftorna mellan människor. Din son tror att jag har fått något han egentligen skulle ha fått. Han har ingen aning. Om våra andra bröder. Om hur det var. Han har bara förlorat sin far, maharadjan. Blivit bestulen på något. Vi är samma blod säger han. Jag står honom så nära som man kan. Samma blod. Han har ändå fått av dig. Lusten till flaskan. Bitterheten. Känslan av att ingen ser ens storhet. Högsta kasten utan rikedom och ära, utan erkännande.

Vi åker gul taxi till utkanten av Calcutta, till en plats där Ganges flyter genom staden. Går ner till vattnet. En kvinna tvättar färgsprakande saris, en man tvättar sig själv endast iklädd ett vitt stycke tyg runt höfterna. Båtar på floden. Sopor på stranden. Mina barn och din son stannar en bit upp medan jag går ner till vattenbrynet. Jag har med mig en bok, Profeten av Kahil Gibran, där jag valt ut ett stycke som jag tänker läsa. Men jag kan inte. Istället börjar en sång formuleras i mitt huvud. The land of no return. I took you all the way, to the land of no return, I’m going to leave without you from this place of heat and burn. Jag öppnar väskan, lyfter ut urnan ur kartongen, öppnar den och sprider din aska i floden, i vinden som bär ut över floden Ganges. Vi säger ingenting. Du är borta nu. Du är hemma. Jag lämnar dig bakom mig, vänder mig om och går upp mot mina barn som väntar på mig, mot din son som jag aldrig mer kommer att se igen.

Maharaj

Min pappa och jag var inte särskilt goda vänner och kände inte varandra särskilt väl trots att vi levde ihop mina första 12 år. Han kom från Indien, Nordöstra Bengalen och var bramin. Dvs högsta kasten och maharadja. Han tillhörde m a o Indiens absoluta överklass och högsta kast. Det fick man veta och alla andra också. Om han gick in på en restaurang behandlade han servitörerna som sina tjänare. Det var en hög skämfaktor på hans beteende kan jag säga. Till saken hör att det fanns inga tjänare under min uppväxt, och det fanns inga pengar heller. Stackars pappa fick leva som vem som helst, med dålig ekonomi, omodern lägenhet, och ingen behandlade honom som den kung han egentligen var. Det funkar ju inte så här. Han var också en hustyrann, minst sagt och alldeles för god vän med flaskan. Den gjorde inte hans redan för myckna överklassattityd ödmjukare. Tvärt om.
Hur som helst. Han hade en sida som jag gillade. Han lekte med ord. Rimmade. Långa ramsor kom ur hans mun. På somrarna försvann han alltid utomlands, och då kunde det dimpa ner ett vykort fullt av såna där rimramsor, ofta på ens namn. Beeebiiiimaaktaaalooliiiidhhhaaaaaa, kunde det stå, och så var det ofta en mycket fin teckning av något slag som föreställde mig, och min bror och min lillebror. Gärna med någon katt eller lustig hund också. Eller en boll. Jag har flera kvar, några har jag ramat in. Han var arkitekt och inriktad på utsmyckningar, och mycket begåvad. En begåvning som försvann i dryck och bitterhet. När han dog för tolv år sedan så reste jag med hans aska till Indien och spred honom i Ganges. Jag tog hem honom. Han hade inte satt sin fot i Indien sedan han reste därifrån i början av 50-talet. Det kändes på något sätt nödvändigt att hjälpa honom tillbaka eftersom han aldrig trivdes här.
När jag nu varit konferencier i två dagar på den Indiska Kulturfestivalen i Gamla Stan så kände jag faktiskt , lustigt nog, att han var med mig. Han satt där i publiken och såg så där majestätisk ut som bara han kunde. Med sin krycka och sitt gråa skägg. Och jag kunde höra honom skratta kluckande och göra ramsor: Beeeebiiilooolidhaaaa talking to the Indian Embassador. Beeeebimaktaloooolidhaaa wearing Indian clothes........Hihihihihihihi...../Loll (å bild på mig i kläderna: Micke Berg -så klart!)

Sommar

Det kan man knappast anklaga denna dag för att göra anspråk på, men programmet pågår. I dag var det Pernilla August. Hon pratade om rädsla. Det var ett mycket tänkvärt och öppenhjärtigt program. Rädsla är ett ämne som är väl värt att utforska.
Hon är kan jag berätta, förutom väl insatt i ämnet rädsla och en mycket begåvad skådespelerska, också en fenomenal kock. Jag anses vara matbegåvad med, men jag lägger mig fullständigt inför hennes Kajsa Vargkonster. För andra gången i rad har vi isolerat oss för intensivt arbete i hennes hus och hon har trollat med rester med sina magiska kockhänder.
Det är nämligen så att man intar pyjamas och arbestposition och alla fina idéer om promenader till affären och skogen försvinner bort i intensivt arbetande. Och det fina ,för min del med kråksången är, jag sitter kvar och jobbar, hon jobbar vidare på distans i köksregionen, ropar när improvisationen är klar. Sedan går vi ut på verandan och där..... Och det smakar ljuvligt. Att få komma till ett dukat bord, är för en som kockat till stor familj år ut och år in, en oerhörd ynnest! Tack P!/Loll