Min dotter...

Jag vill bara dela hennes liveframträdande från i onsdags. Försökte ladda videon från Youtube men den ville inte hitta så jag lägger en länk i stället. Här uppträder hon med band där Monica Dominique är kapellmästare.

Värt att lyssna på! Jag vet att hon kommer stå på riktigt stora scener en dag.
/Loll

Dikt den 16 maj 2013

Livet brinner

I markerna, i trädens kronor

Hastiga vingslag

klyver hjärtats

givna tid

Markerna grönskar, vissnar

Löven spricker, faller

Någon av gångerna

är alltid

den första, den sista

/Loll

När ger man upp...

Hur mycket envishet, hur mycket tro när ingen annan tror, hur många försök utan respons.

Vet inte, men nånstans går gränsen. Gränsen då man tänker: Nu skiter jag i det här och gör något annat. Nu lägger jag inte mera tid på det här.

Lyfter blicken och ser mig om. Det finns annat att göra. Det finns fler vägar att välja.

Är jag månne vid min gräns nu? Släppa taget om och öppna famnen för...

/Loll

Glad över musiken...

Igår lirade jag och Janne på Folkkulturcentrum med lite andra fina artister. Nu börjar vårt samarbete bära frukt. Det var vår tredje spelning och vi har hittat vårt gemensamma rum. Det är så intressant det där med livet och när vägarna korsas. Det passerade 37 år innan vi korsade väg igen, denna gång med instrument i händerna. Senast vi hängde var vi tonåringar i början av allt, nu har vi börjat kana ner för backen, men det känns som vi båda är personer som rutschar ganska makligt och har kul på vägen och framför allt inte tycker att vi är för gamla för det vi vill göra.
Det är otroligt kul att jobba ihop med musik. Tidigare på eftermiddan var Fanny här och repade folkrock, och snart ska vi träffa Lisen och repa med cello. Har verkligen fått ett uppsving i musicerandet. Det är mycket inspirerande just nu. Och flera roliga gig väntar i sommar./Loll

Foto på mig o Janne: Anders Henriksson igår på Folkkulturcentrum.

Orden

Handen för munnen

Orden tål inte att sägas

Inte att bemötas

Orden låter sig begravas

Hur mycket osägbart kan begravas?

Dödgrävaren

Ger sig inte

Äter sig in

Skovel för skovel

Maskarna har lämnat orden ifred

De väntar hela, ringlande som ormar

Skarpa och klara som glasbitar

Redo att bita vid ankeln

Redo att rispa hål under foten

Orden skriver sig i blodet

I smärtan av de två huggtänderna

Dödgrävaren har gjort sitt

Graven är öppen

På stenen har någon 

ristat in

orden

/Loll den 6 maj 2013

Den 6 maj 2013

Det börjar bra. Solen skiner. Går upp i ottan, ner i tvättstugan och laddar ett par maskiner. Det är fint hemma, njuter av att se ordningen.

Traskar ut i solen och går i terapin. Bra snack idag.

Hem igen och då: Pang slår jag igen tvättstugedörren på mitt eget finger. Det blir stort och blått och går inte att böja. Och det första jag tänker är ju förstås: Konserten i morgon.

Vad blir det för virtuost gitarrspel med ett oböjligt ringfinger på höger hand. Inget "fingerpicking" i alla fall. Men våld pressar jag de tre ringarna över det sprick-svullna fingret under rinnande kallvatten. Det gör fördjävligt ont - och jag skräder inte orden. En gång till. Fördjävligt ont.

Och sen, ja då lyckas jag sparka tån i en stol, knäet i bordsbenet tappa ett glas och sprätta kokande vinbärssylt över både mig och halva köket och det är då jag bestämmer mig.

Jag stannar inne idag. Jag är övertygad om att jag skulle bli ficktjuvad, snubbla, bli påkörd och sedan  hamna i vägen för en skjutglad rånare. Om jag går rakt in i väggen här hemma överlever jag säkerligen i alla fall.
/Loll

Foton igen